Oleby, torsby, stöpa...Tärnsjö

Det går sakta men säkert. Mina underbara dagar i värmland börjar närma sig sitt slut och jag har iallafall pö om pö tagit mig frammåt, till Stöpa hittills! Bara 35 mil kvar..... I torsby fick jag mig både kaffe och frukost av mina fina vänner Elinore, Crille och Björn :') Hos mamma nu i stöpa fick jag en presentpåse (som såklart inte får öppnas förens den 17:de oktober!) och nu insisterade Christer på att jag skulle stanna kvar på middag, så jag får nog ta och göra det ^^ Har egentligen inge problem med att köra i mörker heller, så det får bli några timmars försök till plugg innan det blir mat och de sista hejdåkramarna. Ibland har jag mina funderingar kring höstångesten, för det verkar vara så att antingen mår folk jättebra på hösten på grund av färgerna, höstlukten, luften och allt där emellan. Vissa av oss, är däremot helt tvärtom och jag förstår inte denna skillnad! För trots att jag äter d-vitaminer, åker till värmland (<3) och blir ompysslad av mamma så är det ändå en klump i magen varje höst. Jag känner mig alltid så ensam, liten och bortglömd. Det är svårt med Uni, svårt att koncentrera mig på vad jag faktiskt ska göra - plugga! Och mellan varven blir jag sådär "akutsjuk" igen, precis som förra hösten. Jag är självklart rädd, rädd för att det ska gå för långt åt antingen det ena eller det andra hållet. Så jag försöker verkligen att hitta en balans. Men det är svårt. Blev halft akutsjuk i oleby för några dagar sedan, måste nästan ha varit fredan. Då bestämde jag mig för att lägga undan skolarbetet i ett par dagar. Pluggade inte för det kändes sådär som det gjorde förra hösten. Två dagar tillät jag migsjälv nästan helt uppehåll av skolarbete och när jag väl började dagen därpå så fungerade det jättebra. Som att jag ville övertala mig själv att jag faktiskt kan plugga, även fast jag är på hemmaplan. Kroppen har protesterat igen, på det sätt som den kan visa att det är för mycket. Jag får helt enkelt försöka tänka på mig själv, försöka att ta det lite lugnt. Men vad är "lite lugnt?", självklart är jag rädd att det ska drabba skolan och att jag ska framstås som lat, obrydd och som att jag skiter i mina studier. Martyrmaster, here she goes again ;)! Men tack bloggen för att du finns! 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0