Gjort slut med stressen

Asså nu har jag gjort slut med stressen. Sa helt enkelt som det va, att jag behöver tid att tänka igenom allt som den gjort mot mig och så och att jag vill fortsätta utan den nu. Men den är såå efterhängsen, vill att det ska bli vi igen osv. Ändå har jag förklarat som det är, att jag och stressen, we're done!
Tänk om det bara va så, att kasta ut den ur ens liv? Skämt och tokigheter å sido. Har snart min första distanskurstenta, och eftersom det är nytt för mig är det klart att det är lite nervöst. Känner mig hyffsat i form. 
Jag har skickat in min vårterminansökan och om jag får som jag vill så kommer jag läsa de första tre kurserna i bilden (de andra är bara mina "plan b"-kurser), det blev alltså första perioden på distans (eller iallafall möjligheten till distans) och andra halvan av vårterminen äger rum i Uppsala. Jag har fyllt år också och det var hemskt, hade migränattack (varande ungefär halva dagen) och låg i ångest hela dagen så det var nästan snäppet värre till och med än min 20-årsdag, som också var helt fruktansvärd. Ska alla mina födelsedagar bli såhär värdelösa så vill jag seriöst ALDRIG fylla år igen, till råga på allt var jag ensam "hemma" tills på kvällen och fick bearbeta skiten själv. Myfuckinggosh. (Som ni märker är jag trött på att lådsas att allt är så fint och perfekt hela tiden för det är det definitivt inte) men jag fick fina presenter av mamma (pengar), Nisse (örhängen), Caroline (presentkort på Lindex). Också fick jag ett fint kort av Karin och Loa, Loa hade målat superfint i kortet och det var helt klart det bästa jag fick ^^ Saknar mostersfisen så det hugger i blodpumpen! Inte heller varje dag man får brev från England :D
Nu blir det andra avenyn och plugg sen (Y)
 
 

Hösten tvåtusenfemton anländer

Det har varit lite för mycket att tänka på det senaste nu så jag har kört med den berömda struts-metoden! Nej, så löser man inte problem. Men den femtonde är sista anmälningsdag för vårterminen, den femtonde, inte imorgon :)
Ah nej fy. Har funderat på saker som vad som faktiskt är betydelsefullt i livet, försöker glömma hur folk vill att det ska se ut för mig, var dom vill att jag ska hamna. Någonstans vill jag inte bli förväntad att hamna på ett visst ställe i livet. Jag vill att mina vänner och familj ska bli glada för det som jag blir glad av. Alltså när jag tog studenten, så rynkade jag ärligt talat lite på näsan åt folk som tänkte ta ett sabbatsår, men vad jag inte förstod då var känslan av att vara skoltrött, på riktigt. Heller inte känslan av att soo badly vilja ha ett vanligt svenssonjobb från 7-16, tjäna pengar och kunna göra vad man vill med dom sen. Nu förstår jag det, så vill bara säga till alla som funderat på sabbatsår, snälla gör det. Det är ingenting dåligt med sabbatsår överhuvudtaget, samla krafer så mycket ni vill och känner att ni behöver. Följ vad just ni känner för. Vidare vill jag bara säga att jag älskar att lära mig nya saker, och kommer förmodligen aldrig känna mig klar med lärandet. Det är bara allt runtomkring som har sugit lusten ur mig. Det här med att bo nära sitt universitet, kunna stanna kvar ett tag för att senare gå ut på krogen med massa nyfunna vänner. Jag hamnade aldrig där. För min resa har varit ett enda kämpande med detdär unipluggandet. Det har varit kämpigt att pendla 1,5 h varje dag, två gånger om dan, åka 05 och komma hem 19, varje dag. Min hund har gått bort, mitt i studierna brutit med min ex-pojkvän för att sedan gå igenom det, så många vänner som svikit mig, jag har flyttat tre gånger under min universitetstid, haft läkartider samt operationer under studietiden, inlett ett distansförhållande som nog var bland det jobbigaste, att veta att lyckan i sitt liv är över 40 mil bort och att det kanske tar 1-2 månader innan man överhuvudtaget får se honom. Det är nog inte så konstigt att allt det sög lusten ur mig. Nu klarade jag som sagt upp hösten väldigt fint. Får vara med Hampus och får läsa på distans, allt gick så bra tills vårterminen kom emellan, knackade på dörren och återigen sög lusten ur mig. För problemet försvinner inte för att jag genomgår strutsmetoden just nu, det innebär bara att jag skjuter upp det men så väljer jag att göra nu, för annars klarar jag inte att plugga. Efter en ångestattack är jag så rädd för att börja plugga igen, för minsta lilla stresspåslag så triggar jag en migränattack, en migränattack som tar ungefär 2 dygn att råda bukt på. Men jag ska försöka fixa detta också, jag känner mig trots allt detta ganska stark som person, man stärks av motgångar det vet jag men under rådande omständigheter känner jag mig inte stark. Det gäller väl att inbilla mig själv att jag är stark och att jag kommer fixa detta. Har många som stöttar mig, och utan dom (er) hade detta aldrig gått, inte överhuvudtaget. Tack till alla som finns där för mig, önskar det fanns ord som beskrev hur mycket det betyder. 
Budskap till fler av er som har det jobbigt/tufft just nu: Don't stress, do your best, forget the rest <3
Och lyssna på låten, som ger kraft; https://www.youtube.com/watch?v=e8qDOGLCSFo 
Jag, Hampus och Rebus har i helgen varit ute och lekt i skogen, har varit supermysigt i höstsolens sken. 
 
RSS 2.0