Firat Caroline, byråkrati, migrän

Caroline (Hampus mamma) har fyllt år så och vi åkte ner till Varberg och firade henne. Så mysigt att vara vid kusten en hel dag, äta god mat och tårta. Det var på söndan, mârtenshelgen detta. Efter att ha fått besked om att det nu inte är långt kvar till sista anmälningsdagen för vårterminen bestämde jag mig att vi struntar i mârten för iår. Det har blivit lite mer än jag räknat med faktiskt, även fast anmälningsdatumen är samma, år efter år, så hade jag väl på nått sätt förträngt det, bara för att allt har rullat på så fint NU. Jag är lite av en människa som lever i nu:et och när jag löste hösten så fint så skakade jag nog omedvetet av mig vårterminen. Men iallafall. Våren kommer och jag måste ha boende färdigt, eventuell handledare/forskningsteam färdig, plats på jorden färdig (alltså jag vet inte alls vart jag ska ta vägen i vår). Alternativet till c-uppsatsen är ett arbete som kallas självständigt arbete, vilket inte ger mig några praktiska kunskaper alls, utan den fokuserar enbart på att bli expert på att kunna söka litteratur ordentligt och skriva ett gigantiskt arbete utefter det. Jag har velat göra c-uppsats hela tiden, delvis för att jag då både får skrivandet och det praktiska med mig. C-uppsatsen får jag göra vart jag vill i världen, kravet är bara att min handledare skall minst vara disputerad. Självständigt arbete knyter fast mig i Uppsala igen då det är obligatoriska träffar som föreläsningar osv. C-uppsats skulle isåfall ge mig möjligheten att stanna här i Göteborgsområdet, men då är det ju forskningsteam och handledare jag behöver skaffa på mindre än en månad, måste ha säkrat att jag kan "bo kvar här" och att min granne fortsätter skicka hit min post. Jäkla krångel med byråkratin har det varit också då jag blivit nekad att få min post hitskickad (alltså sånt som kommer som rekommenderat). Idioti om du frågar mig. Mindre än en månad har jag på mig att ta reda på allt det här. Allt för en jäkla termin, EN termin som enligt mig lika gärna kan spenderas på distans. Ah, sorry för det här men snart ragequitar jag totalt. Såå fort man äntligen får vara nöjd med någonting så kommer ena käftsmällen efter den andra. Inte nog med det, kan ju späda på det hela med att jag haft migrän i TVÅ DYGN, första dagen gick helt okej, hade ont och orkade inte göra någonting, tog en värktablett som var blandning mellan acetylsalicylsyra, paracetamol och coffein och tänkte att det borde ju hjälpa (jag menar TREO brukar ju hjälpa). Lite hjälpte det men var långt ifrån smärtfri. Dagen efter mådde jag bra på morgonen och tänkte att "nu jäklar måste jag plugga ikapp en hel dag som jag missade igår", men fick jag göra det då? NEJ, för efter en timma blev jag totalt illamående, trodde jag skulle spy av smärtan i huvudet, tryckte i mig alvedon och gick och la mig på soffan och grät, tårarna bara spröt på mig, så jäkla ont gjorde det. Trodde huvudet skulle explodera, jag började på riktigt fundera på om jag hade en hjärntumör. Vet inte men på något sätt däckade/svimmade/somnade jag iallafall och drömde skräckfilmsmardrömmar i en timma, ungefär som saw-filmerna och vaknade upp kallsvettig över hela kroppen! Hampus kom hem efter några timmar som tur var och hade köpt med diklofenak. Men såhär ligger det till att när migränen brutit ut och man inte behandlar den relativt snabbt så tar det mycket längre tid för läkemedlet att verka, så efter två timmar märkte jag ingen skillnad och tog maxdos direkt, tillsammans med paracetamol (dom hjälper varandra). Och på kvällen, runt 19 någongång släppte det och jag började kunna fungera som en vanlig människa igen (förutom att kroppen är helt slut, som att ha fött barn eller sprungit ett maratonlopp efter att den tagit hand om en migränattack), kunde ta en dusch och lägga mig ner och vila utan huvudvärk, drömmen. 
Det är verkligen helt bedrövligt med migrän, det är värre än vad jag någonsin tidigare kunnat föreställa mig. Jag önskar verkligen inte detta ens till min värsta fiende, för det är en hemsk tortyr. 
Stressande är det också, för när man ligger och ska försöka koppla av (totalt ljud och ljuskänslig) så tänker jag ju även på hur mycket skolarbete jag missar, hur många timmar som har gått åt ingenting bara just smärta. Sen efter en sådan attack så vågar jag heller inte utsätta mig för mer stress, vågar knappt öppna datorn för jag är rädd över hur kroppen reagera så fort jag sätter näsan i en bok. Blir stressad av att inte plugga men blir också stressad av att plugga, och den endaste timmen jag försökte plugga drog ju igång en attack till (eller om det var samma bara att jag triggade den igen). SÅ nu är det lördag, två dagar gick åt saatanahelvetti, och idag vågar jag ju inte. Ska försöka njuta lite av helgen också så jag tänker på något annat, så kroppen slipper rage:a på mig. 
Gud, dagens lack... Men behövde nog få skriva av mig det.
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0