min version av HONOM.

Han kanske var helt totalt sjuk, eller en ängel. Det vet jag inte och det är väl en fråga som jag aldrig kommer få svar på. Eller jo, om jag bestämmer ett svar som jag vill tro på. Och jag har nog redan bestämt att han är och var en god människa. Bara för att det känns bra, i hjärtat. Källa efter källa berättade hjältedåd som han utförde. Saker som man inte riktigt kan förstå, om man inte ner lyckan i de berättande personernas ögon. Jo, för dom berättar verkligen med passion och glädje i rösten. Han räddade min pappas liv, sa min bästa vän en gång till mig. Världen var allt liten tänkte jag. Patienterna grät när han avgick, berättade en annan. Han var så duktig så att han var känd inom både den Norska och Svenska sjukvården. Tack vare honom räddade Torsby sjukhus liv varje dag. Han var specialist hjärtläkare. Inmatad med stolthet som jag ändå gav mig själv friheten att känna fick jag sen höra den mörka, svarta versionen som gjorde mig rädd. Rädd för att åka dit, rädd för sanningen, rädd för honom. Jag fick berättat för mig hur han utgjorde Iq-test, för att välja ut mamman till sina barn. Hon var tvungen att ha ett högt IQ, för han skulle ha smarta barn. När de två barnen föddes, visade sig det att de hade högre iq än honom själv och det var han stolt över. Han hade lyckats. Han fick sina barn, med höga Iq-värden. Det svåraste treåriga gymnasieprogrammet avslutades av den första dottern och tio år senare även av den andra. Vad kunde ha gått fel? Enda anledningen till att döttrarna skapades var för att föra sina evigt perfekta gener vidare. Hans egna liv förstördes utanför kinaresturangen i min hemby när han blev nedslagen och rånad en kväll i september 1999. Mamman fick ibland, vissa lördagskvällar stå och skydda sina barn när han hade supit, och stod då med armarna utfällda för att gömma döttrarna bakom sig när han, med vinflaskan i handen skrikandes och gormandes gick mot mamman för att starta ett bråk.

   Inmatad som jag blivit med fruktansvärt manipulerad information så vill jag bara säga att jag är ledsen över att aldrig själv fått skapat mig en inblick i denna människa, men jag har iallafall bestämt mig för att han är och var en god människa, kanske inte en ängel, men inte heller en djävul. Han är en person som jag aldrig lärde känna men som jag ändå älskar ändå. Älskar för att jag måste, eller älskar för att det är inprogramerat i människan.

 

Måste vara ett fruktansvärt flummigt inlägg för de som inte har en aning om vad jag babblade om. Men för de personer som vet en del om mig, borde det inte ens vara en gåta. 

 

VARNAR känsliga läsare! En nattsvart stad

En nattsvart stad - Linda Kjernsmo
Klockan blev precis 18.22 och staden var nattsvart. Bussen vinglade och bromsade in alldeles för hårt, enligt hennes tycke. Men när äntligen 'stora torget' ropades upp i högtalarna kände hon sig ändå ett steg närmare, en bit närmare hem. Hem, skulle hon verkligen åka hem? Eller skulle hon till en avlastningsplats som för tillfället kändes tryggt att kalla ett hem?. Nej. Hem är ju där familjen är och familjen är för närvarande pojkvännen. Det hade varit en lättnad att åka hem till mamma. Käraste, älskade mor. Stegen var tunga och hon kände sig äntligen bekant med sig själv , ångest. Ångest är hanterbart när man vet vad det innebär. Och det var därför hon inte blev orolig, det var ju trots allt hanterbart och hon låg inte orörlig, som förlamad. Den nattsvarta staden pryddes med lampor. Lampor av alla olika sorter. Det var så väldigt fulfint, känslan av skräckblandad förtjusning. Klockan slog 18.30 och tåget väntade , tåget som går mot det jag kallar hem.
 
 
 
 

Separationsångest

Hon hade rosa hår när hon kom till Stjerneskolan, man såg direkt att hon inte var som alla andra. Trots hennes chockerande hårfärg så var det hon som syntes minst. Papprena skakade som en tornado när hon skulle hålla en föreläsning om ett påläst ämne, hon stammade fram orden och blev röd som en tomat i hela ansiktet. Man såg tydligt att hon var fruktansvärt obekväm med att stå i centrum. Hon luktade rök vid varje lektionstillfälle men det vande man sig tillslut med. Och trots allt så hade man en viss förståelse för att hon rökte, ja, hon var ju så osäker på allt. 
 
Hon var jag.
Sen jag var ett litet barn har jag blivit mobbad för min ansiktsmissbildning, för att jag var/är kort och för att jag hade det klassiska, svenska råttfärgade håret. Jag var någon som var lätt att trampa på. I slutet av nian bestämde jag mig för att när jag börjar gymnasiet ska jag sluta in mig i en bubbla, och inte tillåta folk att klanka ner på mig. Att jag skulle trivas fanns inte i mina tankar utan umgänget skulle vara en mardröm, oavsett. 
 
Dagarna gick
Och jag gjorde mig mer och mer beredd på den psykiska misshandel som jag tidigare varit van med för att kunna tackla det på bästa sätt när det väl dök upp. 
 
Månaderna gick
Och jag började bli alltmer fundersam på varför ingen mobbade mig. Jag var inte någon som var mindre värd i klassen. Jag var en del utav den, och inte en person som man riktade taggarna mot. Jag vågade prata! Prata med någon klasskompis som stod i korridoren och fråga när lektionen börjar, eller i vilket klassrum vi ska till fast jag var 110 % säker på både vart vi skulle, och när. 
 
Terminerna gick
Och klassen räknade alltid med mig. Jag var inte längre själv. Jag fick kompisar i klassen, det fanns folk som brydde sig. Klassen och jag, vi var ett tillsammans. 
 
Rädslan
av att vara den där lilla kaninungen i en klass med rävar är fruntansvärd och jag kan inte låta bli att ännu en gång vara rädd, trots att jag vet att de flesta som går på universitetet är vuxna och inte har något intresse av att mobba mig. 
 
NV10
Var den bästa klass jag kunde tänka mig och jag kommer verkligen sakna hela klassen när jag flyttar. Tryggheten som klassen gav mig gjorde att jag steg som människa. De sista redovisningarna gick förvånandsvärt bra, och om man jämför med ettan så är jag idag en helt annan person. - En säkrare person som vågar tro på sig själv. Jag älskar min klass i Stjerneskolan och jag önskar lycka och välgång i livet till allihopa. Tack för att ni gjort mig till den jag är idag och fått mig att inse att ingen kan kräva något mer än att man gör sitt bästa. Och sitt bästa är alltid bra nog.  <3 
 
 

Never stop

 

Vägen hem

Alla dessa drömmar som ner i glömskan dras.
De kommer upp till ytan sent vid tomma glas.
Smälter som den första snön, fallen för att dö.
Men de vilar där på botten av vardagsdagars sjö.

Jag ser ett bortglömt hus vid ett kargt och pinat fält.
Ett övergivet hus, ett träd som vinden vält.
Men kanske någon någonstans har tankarna just här,
vid en namnlös by längs vägen, vid ett gammalt ståtligt träd.

Vägen hem. Bort går den, den tar oss aldrig hem.
Vart den går vet väl ingen, men vi hoppas att den når
ända hem. Bort går den, den tar oss aldrig hem.
Vägen hem, vägen hem.

Ansikten man minns. Alla namn som jag glömt bort.
Försöker minnas röster. Jag undrar hur det gått.
Så mycket som man grunnar på en lång och nattlig färd.
En gammal man på spark, jag undrar vart han är på väg?

Vägen hem. Bort går den, den tar oss aldrig hem.
Vart den går vet väl ingen, men vi hoppas att den når
ända hem. Bort går den, den tar oss aldrig hem.
Vägen hem, vägen hem.

I den mörka tysta natten hör man tiden gå.
Jorden ligger nerbäddad i snö som skimrar blå.
Trötta själar går till sängs, blundar, somnar in.
Jag äger inte mycket men min dröm, min dröm är min.
 
 

What if

Rysslands bidrag 2013 <3

What if I could change the path of time
What if I had the power to decide
What if I could make us unify

If I
If I

What if we would open up the doors
What if we could help each other more
What if i could make you all believe

If we
If we

What if we all
Opened our arms

What if we
Came together as one
What if we aimed
To stop the alarms

What if we chose to
Bury our guns

Why don’t we always
Reach out to those
Who need us the most

Together we can change the path of time
Together we have power to decide
The answer lies within our hearts and minds

Together
Together

Together we can make a better place
On this little island out in space
Together we can change the world forever

What if we all
Opened our arms
What if we
Came together as one
What if we aimed
To stop the alarms

What if we chose to
Bury our guns

Let’s unite and make a change
Let’s unite and write a new page
Come on sinners come on saints

Have faith

Why don’t we always
Reach out to those

What if we all
Opened our arms
What if we
Came together as one
What if we aimed
To stop the alarms

What if we chose to
Bury our guns
Why don’t we always
Reach out to those
Who need us the most

RSS 2.0